Annons
Annons

”Minglade med cellgiftsflaskan i bakfickan på jeansen och ett leende på läpparna”

Hälsa 23 Jul

Cellgifter, röda mattan och småbarn – Lotta Gray är vimmelreportern som lyckades balansera allt detta efter cancerbeskedet. 

De flesta känner förmodligen mer igen Lotta Gray som Vimmelmamman – det var nämligen under det namnet hon började blogga för tio år sedan.

– Det var min arbetskompis som tyckte att jag skulle börja, jag visste knappt vad det var.

Lotta arbetade på Se & Hör och hade alltid gillat att skriva. Hon gillade att hon fick möjligheten att uttrycka sig på ett helt annat sätt i bloggen, men de stora läsarskarorna kom först när hon blev sjuk.

– Då sköt trafiken i höjden, och i några år var min blogg riktigt stor. Men i takt med att jag blev frisk sjönk besöksantalet, folk vill ju ha dramatik. Men jag är hellre frisk med en besökare än sjuk med 100 000.

Allt började med att Lotta fick ont i magen. Hon fick rådet att dricka Proviva nyponsoppa, men när det inte hade blivit bättre efter två veckor åkte hon in till sjukhuset med ambulans. Där låg hon inlagd i flera dagar innan de upptäckte vad som var orsaken.

– De röntgade mig från alla håll och kanter och kunde inte förstå vad smärtan var, berättar hon.

Det visade sig så småningom att en tumör, ungefär lika stor som en klementin, hade satt sig på tvären i tarmen så att ingen mat eller vätska kom förbi. Hon opererades akut och 80 centimeter av tjocktarmen togs bort.

Jobbade heltid
Därefter följde ett halvår med cellgifter, som Lotta fick genom en liten dosa under nyckelbenet som var kopplad till en liten väska med en slang. Hon hade valt ut en peruk som hon skulle ha när hon började tappa hår, men behövde aldrig använda den.

– Jag blev inte så sjuk som man kan bli, jag fixade att jobba heltid under hela tiden och tappade inget hår. Visst, jag var ganska risig – jag var smal, hade ingen matlust, frös jättemycket och var påverkad men jag var inte sängliggande.

En del tror att det beror på hennes mentala inställning, men hon håller inte med.

– Jag tror att jag helt enkelt hade tur och att min kropp klarade av cellgifterna bättre, det hade inget med min vilja att göra.

Cancern spreds till levern och ett år senare fick hon opereras ännu en gång.

– Om det inte hade spridits till levern hade chansen att överleva varit hög. Men så fort det når ett organ sjunker chanserna, berättar Lotta.

Operationen var lyckad och 2012 blev hon friskförklarad.

– Det var fantastiskt att datumet äntligen kom. Jag visste sedan tidigare att jag skulle friskförklaras om inget hade spridits vid det datumet, och det var såklart en otrolig känsla att gå ut därifrån och känna att jag hade klarat det.

Men tvärtom vad många kan tro var det inte en odelat positiv upplevelse. För samtidigt hade hon en känsla av oro – tidigare röntgades hon regelbundet från halsen till knäna, nu släpptes hon fri och det var ingen som kollade henne längre.

Samma person
Lotta menar att många har en förutfattad bild av hur man ska reagera efter att ha friskförklarats från en sjukdom.

– De tror att man ska säga upp sig från jobbet och börja grodda efter något sånt här. Men vad som händer är väldigt individuellt, alla reagerar inte på samma sätt.

Själv har hon fortsatt på samma bana, och jobbar på samma tidning som tidigare, även om den nu har bytt namn till Hänt Extra.

– Jag är ju samma person i grund och botten – jag gillar kläder, skor och andra ytliga saker. Det som har förändrats är att det lilla i livet har blivit det stora. Jag kan bli lika glad över att käka glass och kolla film som att åka till Thailand. Jag har lärt mig att skala bort människor som ger dålig energi, umgås med dem som ger bra energi och har blivit bättre på att säga nej.

Lotta har också fått ett annorlunda perspektiv på tiden.

– Tiden har varit så värdefull för mig eftersom jag inte visste hur länge jag skulle leva, vilket gör att man ser på det på ett helt annat sätt. Tidigare har det känts som att man har hur mycket tid som helst, nu blir tidsaspekten mycket tydligare.

Hon har också generellt fått en mer ödmjuk inställning till livet.

– Det känns som att jag har fått livet tillbaka, det var inte alls självklart att jag skulle överleva efter att cancern spreds till levern.

Skrivit på nätter
Att Lotta skulle skriva boken Himlen kan vänta var långt ifrån självklart.

– Jag hade fått frågan om att skriva böcker vid två tillfällen tidigare och tackat nej.  Jag har tänkt att det väl redan finns tusen böcker om cancer. Men när jag fick frågan en tredje gång kunde jag inte säga nej, det är ju så många som inte alls får frågan.

Från att Lotta började till att det fanns ett färdigt manus tog det totalt elva månader, och hon har gjort allt detta vid sidan av sitt heltidsjobb.

– Jag har skrivit på nätter och helger. Eftersom jag har barn varannan vecka vill jag inte sitta med näsan i datorn hela dagarna då.  Det har aldrig varit så att jag har känt att ”gud vad ska jag skriva?” utan problemet har varit att hitta tid.

Till hjälp har Lotta haft bloggen, där hon har kunnat titta tillbaka för att se vilka datum saker hände och hur hon kände. Men hon är tydlig med att boken inte är en kopia av bloggen, vilket många verkar tro.

– Boken är helt unik, så man ska inte låta bli att köpa den bara för att man har läst bloggen.

Var det jobbigt att skriva den rent emotionellt?

– Nja, jag är så otroligt färdigprocessad. Jag har skrivit så himla mycket och föreläst om det en lång tid. Men visst, ibland när jag kollar tillbaka i bloggen kan jag undra hur jag fixade det då. Men det har inte varit tungt mentalt, jag är så otroligt färdig med det.

Ingen lyxläsning
Lottas främsta drivraft är att stötta och hjälpa andra i samma situation. Men det är inte bara sjuka eller anhöriga till sjuka som kan känna igen sig i hennes bok, Lotta menar att de flesta kan hitta någon beröringspunkt. För även om sjukdomen är ett genomgående tema i hennes bok så handlar den om så mycket mer.

– Den handlar också om att leva drömmen med stort hus och resor, och hur det är när den biten tar slut och man måste hitta en ny plats med mindre pengar och gamla vänner som försvinner.

Även om vi får följa med Lotta i hennes yrke på röda mattan framhäver hon att det inte är någon lyxig läsning.

– Jag gillar att skriva om mina tillkortakommanden så det här är ingen lyxig bok, utan en biografi om mitt liv som var väldigt jobbigt under några år.

Himlen kan vänta (Yourlife Books) av Lotta Gray.

 

TEXT: Sara Dahlström FOTO: Thron Ullberg, privat

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.