1. Hur började du själv med löpning?
– Det var en löpartävling som fick mig att bli intresserad av löpning på allvar. Vi köpte ett kylskåp sommaren 2011 och då ingick en startplats till Iform-loppet två månader senare. Plikttrogen som jag är ställde jag upp och på startlinjen stod jag med helt fel (och för mycket) kläder på kroppen, en stor nyckelknippa i fickan och med ett stort behov av att söka upp toaletten. Med andra ord, inte speciellt förberedd och utan några förväntningar. Det visade sig att loppet gick bra, jag sprang milen på 43 minuter, inklusive kisspaus. Att jag sprang så snabbt hade jag ingen aning om eftersom jag på den tiden sprang utan löparklocka. Efter loppet började jag fundera – jag kanske skulle satsa på löpning eftersom det gick så bra? Jag anmälde mig till Göteborgsvarvet åtta månader senare och började springa mer målmedvetet. Ett halvår senare sprang jag mitt första maraton i Berlin och njöt, i alla fall den första halvan…
2. Du har tre barn – har du kunnat fortsätta springa under dina graviditeter?
– Under Berlin Marathon misstänkte jag att jag var gravid, men jag väntade tills dagen därpå innan jag gjorde graviditetstestet eftersom jag inte ville att det skulle påverka mig mer än nödvändigt. Under mina graviditeter har jag haft ont och inte kunnat springa. Även om jag hade kunnat springa skulle jag nog inte gjort det, då tänker jag främst på bäckenbotten som får utstå mycket på grund av den ökade belastningen graviditeten ger. Det känns dumt att utmana bäckenbotten ännu mer med löpning. Istället har jag cyklat för att hålla igång flåset och styrketränat flera gånger i veckan. Efter förlossningen väntade jag ytterligare fyra månader innan jag började springa, men cyklade med tre barn i lådcykel minst en timme om dagen och därför gick det snabbt att komma tillbaka till löpformen igen. Längtan till löpning var såklart mycket stark, men jag tror att det är en anledning till att jag älskar löpningen så mycket idag, den är inte självklar och ska inte tas för given.
3. Vad har du för mål med din löpning under 2017?
– Innan jag blir 40 år ska jag springa ett maraton under tre timmar! Jag har exakt tre år på mig och har jag en bra dag under Stockholm Marathon siktar jag på att klara det. Annars är målet att testa så många nya lopp som möjligt! Jag vill gärna springa fler fjällopp för att få mer upplevelse och mindre prestation. Balansen och glädjen är viktig.
4. Vad har du för tips till den som aldrig riktigt verkar kunna få till sin löpning?
– Tänk på den ur ett annat perspektiv! Löpningen kan istället vara en upplevelse, du hinner till exempel se mer på samma tid som om du hade promenerat. Variera dig och utforska ditt närområde. Se löpningen som
lyxig egentid, något du unnar dig och som är bra för dig både fysiskt och mentalt. Fundera på om du föredrar att springa med andra eller själv, i skogen eller på asfalt. En del vill sätta upp tydliga prestationsmål medan andra blir stressade av det. Det tar tid att etablera en vana och att känna att löpningen inte är så tung. För att lura huvudet kan du börja transportlöpa eller ärendelöpa, det är slutmålet som ska vara fokus och eftersom du är på väg någonstans kan du inte korta sträckan. På sikt kommer belöningen, våga lita på att det kommer att bli lättare om du håller dig till planen med minst två löppass i veckan.
5. Vad är det bästa med löpning?
– Att löpningen är så varierad, du kan springa snabbt, långsamt, backe eller flackt, på löpband eller i vacker natur, med eller utan vänner. Men det allra bästa är nog att springa lopp och framförallt stämningen efteråt. Människor är så glada!
Du hittar fler löpartips från Elmina på elminas loparblogg.halsafitness.se
