Annelie botade sin alkoholism – med löpning

Annelie Ståhl höll på att supa bort sitt liv – när vändpunkten kom i form av löpträning. Idag har hon deltagit i flera maraton och ett triathlon. Hon och hennes pojkvän har också startat ett lopp, Flatenloppet, till förmån för missbrukare och deras anhöriga.

När Annelie tar emot i lägenheten i Stockholm ser hon ut som hälsan själv. I hallen skymtar träningskläder och träningsredskap, och i en liten skattkista i köket finns en stor hög med medaljer. De är från alla möjliga slags långdistanslopp: Tjejmilen, Stockholm Marathon och Tjejmarathon, ett lopp som är på nästan fem och en halv mil. Och förstås Ironman, en tävling där man först simmar fyra kilometer, sedan cyklar 18 mil och sedan springer ett marathon. Idag är det kort sagt träning och sundhet som gäller. Förvandlingen är total gentemot hur livet såg ut för bara fem år sedan. Då kretsade allt kring alkoholen.
– Då hade jag min son Linus, 13 år, varannan helg eftersom jag separerat från hans pappa. Så fort Linus lagt sig började jag dricka vin för att självmedicinera mig mot all ångest jag kände. Jag kunde knappt gå ut på stan, det var så jobbigt att möta alla blickar. Jag stirrade ner i asfalten istället.

Ångesten berodde både på drickandet och det kraschade förhållandet, men också på att Annelie under 2003 fick diagnosen kronisk leukemi. Och ju värre ångesten blev, desto mer drack Annelie. Och ju mer hon drack, desto värre blev ångesten. Det fanns inte mycket i Annelies barndom som tydde på att hon kunde utveckla alkoholism senare i livet. Hon var lycklig och nöjd för det mesta. Hennes storebror spelade fotboll, och Annelie provade själv en mängd sporter. Ingen kändes dock helt rätt. Inte lika rätt som alkoholen.
– Jag minns exakt första gången jag drack. Det var i sjunde klass. Jag och några vänner firade Valborg. Jag provade att dricka och blev fast direkt.

Från och med den stunden handlade tillvaron mest om alkohol.
– Efter ett tag började jag umgås med folk som tänkte likadant, och vi var ute och festade flera dagar i veckan. Jag tyckte att de som inte gjorde det var trista.
Det ena ledde till det andra. Och under sista året i gymnasiet blev Annelie gravid.
– Då var jag 19, och när Linus föddes hade jag just fyllt 20. Under graviditeten drack jag ingenting, och efteråt hade jag en paus på ungefär ett år. Sedan var jag plötsligt tillbaka i festandet igen. Jag kände mig helt enkelt inte redo för familjelivet och jag och Linus pappa valde att gå skilda vägar. Dock som goda vänner.

Jobbade för att kunna dricka
Arrangemanget efter separationen passade Annelie bra eftersom hon nu fick tid att festa så mycket hon ville. Och kort därpå kom två hårda smällar. Först blev Annelie diagnosticerad med kronisk blodcancer, eller leukemi. Sedan träffade hon en ny man som visade sig vara otrogen. Allt det där gjorde henne deprimerad och hon började dricka på kvällarna för att kunna somna.

– När Linus bodde hos sin pappa kunde jag dricka som jag ville, när han bodde här fick jag vänta tills han gått och lagt sig. Till slut mådde jag så dåligt att jag blev sjukskriven under några månader, och när jag kom tillbaka till jobbet hade jag ännu mer ångest än förut.

Så här i efterhand kan Annelie se hur alkoholen började ta ett allt starkare grepp om hennes tillvaro.

– Jag kände att jag var tvungen att göra något, men jag förstod fortfarande inte att det var alkoholen som var boven. Jag tänkte bara att jag borde ha en vit månad ibland. Det brukade misslyckas efter ungefär en vecka.

Vändpunkten var oundviklig. Och den kom både snabbt och oväntat.

– Jag var på fotbollsmatch med ett gäng vänner. Mitt favoritlag var Hammarby och jag gick ofta och såg dem spela. Nu efteråt ser jag ju att jag gjorde det för att ha en anledning att gå ut och dricka mitt i veckan, eftersom vi alltid gick på krogen oavsett om laget vann eller förlorade.

Men just den här gången ställdes allt på sin spets.

– Matchen var slut och ingen ville gå vidare som vi brukade. Ingen ville festa. Och jag hade ingen alkohol hemma. Så jag hade ingenstans att ta vägen. I det ögonblicket såg jag alltihop väldigt klart. Jag måste välja hur jag skulle leva mitt liv. Det var bara att välja mellan Linus och alkoholen.

”Loppen har givit mig självkänsla”
Annelie påbörjade sitt nya liv direkt. Det första hon gjorde var att sluta dricka, på studs. Sedan började hon gå på ett tolvstegsprogram för att kunna hålla sig nykter även i fortsättningen. I samma veva kände hon plötsligt lust att börja träna igen. Cigaretterna åkte ut och joggingskorna åkte på. Det gick bra. Så bra att Annelie ställde upp i några tävlingar.

– Först var det vårruset, sen Midnattsloppet, Tjejmilen och sedan Stockholms Halvmarathon. Jag fick blodad tand och anmälde mig till Stockholm Marathon 2010.

Eftersom även den tävlingen gick som en dans började Annelie se sig om efter nya utmaningar.

– En dag såg jag ett Youtubeklipp om en Iron Man-tävling. Jag tyckte det lät perfekt. Runt fyra kilometer simning, sedan arton mil på cykel och sedan ett drygt fyra mil långt maraton som avslutning.

Annelie anmälde sig till Iron Man Kalmar och började träna direkt.

– För att ha ett delmål bestämde jag mig för att vara med i ett ultramaratonlopp på 8,4 mil. Det gick fint även om det var snöstorm och jag haltade fram de sista tre milen. Så jag gick vidare med simträning och cykling. Här var det lite värre eftersom jag varken simmat eller cyklat sedan barnsben. Så jag lärde mig frisim genom att kolla på nätet. Sen köpte jag en cykel som jag åkte runt med på bakgatorna.

Används som föredöme
Bara att fullborda en Iron Man är förstås en extrem prestation, och Annelie gjorde det med den äran. Hon kom i mål efter drygt 13 timmar.

Vilka utmaningar väntar då runt hörnet? Ja, till exempel hinderbanan Tough Viking samt Amfibiemannen, en uthållighetstävling som kombinerar löpning och simning. Även här är Annelie säker på att komma helskinnad i mål.

– Alla lopp jag genomfört har givit mig massor med självkänsla. Jag känner att jag klarar av nästan vad som helst, det handlar bara om hur jag ska ta mig dit. Och det där gäller i övriga livet också.

Något som visar sig genom att Annelie just utbildat sig till löpcoach och personlig tränare. I framtiden vill hon kunna hjälpa andra genom att få dem att fokusera på kost, träning och hälsa. I samma anda har hon även startat ett välgörenhetslopp tillsammans med sin pojkvän Mats.

– Alla pengar som loppet drar in går till hjälp för missbrukare eller deras anhöriga. I år går loppet av stapeln den 15:e september, och vi samarbetar vi med stiftelsen Trygga Barnen. Vi kallar loppet för Flatenloppet.

Ett väldigt annorlunda liv jämfört med för fem år sedan, kan man tycka. Och naturligtvis har Annelies helomvändning skapat reaktioner.

– Många i släkten är jättestolta över det jag gör, inte minst mamma. Och Linus pappa brukar använda mig som gott exempel när han coachar fotbolls-

laget han är tränare för. Det tar jag verkligen som en komplimang.

Linus själv är förstås också stolt.

– Jag tycker mamma är lite galen som springer så långt som hon gör ibland. Men det känns bra också, för det är tack vare löpningen som hon kunnat sluta röka. Hon är en bra förebild inte bara för mig utan även för människor som har problem med rökning eller andra beroenden.

Umgänget mellan mor och son har också förändrats i grunden.

–Han såg mig aldrig onykter, men minns mig som en trött och frånvarande mamma. Det var nog tur att jag gjorde den här förändringen, annars hade han kanske stått nere på gården och rökt med sina kompisar. Nu går han och jag och tränar crossfit istället.

Och på tal om hälsa har det nu gått tre år sedan Annelie tog medicin mot sin kroniska leukemi. Orsaken?

– Mina värden är normala nu för tiden. Sedan 2009 har jag inga som helst tecken på leukemin. Vem vet, det kanske beror på löpningen?

Text och foto: Jacob Härnqvist