Felicia styrketränade sig ur ätstörningen

20-åriga Felicia Bengtsson är frisk, stark och vältränad. Men för drygt tre och ett halvt år sedan vägde hon bara 27 kilo. Hennes ätstörning höll på att kosta henne livet. 
– Jag önskar inte ens min värsta fiende det jag har gått igenom, säger hon.

Felicia Bengtsson älskar att träna. Hon är muskulös och stark och struntar i de kroppsideal som säger att kvinnor ska var trådsmala. För knappt två år sedan började hon styrketräna seriöst och sedan åtta månader tillbaka får hon hjälp av en personlig tränare. Och det syns att träningen har gett resultat.

– Nu gör jag sådant som jag inte vågade tidigare. Varför kan inte tjejer få vara starka och muskulösa?

Felicia bor i det lilla samhället Horred som ligger mitt emellan Borås och Göteborg. Flera av Felicias bekanta och vänner har reagerat på hennes nya livsstil. Mycket av responsen är positiv. Folk gillar det hon gör och tycker att hon ser fantastisk ut. Men det finns också många som inte håller med.

– Jag får kommentarer från folk som säger att jag ser ut som en man, eller att tjejer inte ska ha så mycket muskler. Även om det sägs på skämt så vet jag att de till viss del menar det.

I början tyckte Felicia att det var jobbigt med de negativa kommentarerna, men idag är hon mer självsäker och säger att hon har insett att det inte går att vara alla till lags. Så har det dock inte alltid varit. När Felicia gick i åttonde klass började hon med ett beteende som sedan skulle utvecklas till anorexi. Felicia berättar att hon inte riktigt vet vad som triggade igång hennes beteende, men mediernas bild av kvinnokroppen och de ideal den speglar spelade definitivt in. 14-åriga Felicia slutade att äta kakor och godis, och så småningom började hon stoppa fingrarna i halsen efter måltiderna.

–  Jag slutade helt upp med att äta kolhydrater och åt istället sallad, och sen gick jag över till att bara äta sallad och till slut åt jag ingenting alls.

Duktig på att ljuga
När Felicias föräldrar såg att dottern hade förändrat sina matvanor sa de till henne att hon fick lugna ner sig. Men Felicia fortsatte med sitt beteende och det dröjde länge innan människorna i hennes omgivning förstod att någonting var riktigt galet.

– Jag blev duktig på att ljuga. För mamma ljög jag och sa att jag hade ätit hos kompisar eller att jag hade ätit i skolan. Till mina kompisar sa jag att jag hade ätit hemma.

De kompisar som vågade säga någonting om Felicias allt tunnare kropp blev bemötta av ett ”lägg dig inte i”. Felicia hade taggarna utåt och snäste ifrån så fort hennes vikt kom på tal. Strax innan sommarlovet under första året på gymnasiet var Felicia så svag att hon bara låg i sin säng och stirrade upp i taket.
– Folk grät och mina föräldrar hade panik. Jag låg och tynade bort och nonchalerade dem som ville hjälpa mig.

Till slut gick Felicia med på att söka sjukhusvård. Hon vägde då 27 kilo och blev inlagd på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Men i början kunde inte Felicia förstå vad hon gjorde på ett sådant ställe. Hon var ju inte sjuk som de andra patienterna.

– Jag var 155 centimeter lång och vägde 27 kilo. Läkarna sa åt mig att om jag inte började äta nu så skulle jag dö. Jag fick ha vinterjacka på mig mitt i sommaren för att inte frysa och jag fick inte ens gå själv utan åka rullstol för att inte förbränna energi.

Felicia beskriver sjukhustiden som väldigt jobbig. Hennes rum var som en fängelsecell: grått och tråkigt, med fula gardiner, nedklottrade väggar och en stenhård säng. Men på sjukhuset började Felicia till slut inse att hon inte kunde fortsätta behandla sin kropp på det här sättet.
– Jag behövde nå botten innan jag förstod att något var fel. Jag började äta igen och när min kropp fick näring kunde min hjärna börja fungera igen.

Vill hjälpa andra
När Felicia efter några veckor fick komma hem från sjukhuset blev hon satt på ett strängt matschema. Hon fick inte ens lägga upp mat på tallriken själv utan föräldrarna fick servera henne för att hon inte skulle fuska, och när familjen blev bortbjuden på kalas tyckte Felicia att det var jobbigt.

Strax efter sjukhustiden tog en några år äldre tjej kontakt med Felicia. Tjejen berättade att hon själv hade gått igenom samma sak och att hon visste hur det var att bo i lilla Horred där folk pratade.  Hon fanns där för Felicia om hon behövde prata.
– Det betydde jättemycket att hon brydde sig. Hon hade själv gått igenom samma sak och kunde verkligen förstå.

Nu försöker Felicia själv göra samma sak för andra unga tjejer som riskerar att hamna i samma sits som henne.
– Jag är snabb på att upptäcka när det börjar gå utför. Jag kan se på folk när de slutar äta och känner att jag har ett ansvar att hjälpa till. Jag har ingenting att förlora på att gå fram till någon och säga vad jag ser.

Felicia menar att risken är stor att många snäser av henne eller blir arga för att hon lägger sig i, men menar att de en vacker dag kanske hör av sig och istället tackar henne för att hon brydde sig den där gången.
– Det är inte så att jag vill leka psykolog men jag förstår vad andra tjejer i samma situation går igenom. Och jag vet att det går att bli frisk. Det gick ju för mig!

Trots att Felicia idag är friskförklarad finns det saker kvar att jobba med. Hon berättar att hon viktmässigt sett var frisk efter ett halvår efter att hon hade lämnat sjukhuset, men att den mentala biten tar längre tid att läka.

– När jag var sjuk planerade jag mitt liv väldigt noga. Jag kan fortfarande tycka att det känns jobbigt om jag till exempel behöver hoppa över ett träningspass för att någonting annat dyker upp, men jag jobbar på att vara mer spontan och nu är mitt planerande mer hälsosamt än ohälsosamt.

Tanken kanske slår en att Felicias träning också den skulle kunna bli ett tvångsmässigt beteende. På frågan om hennes träningssatsning skulle kunna leda in henne i ett liknande negativt beteende som med maten svarar hon att det finns en risk, men att hon är medveten om den.

– Det är klart att det finns en risk, att jag ser resultaten och tänker att jag vill förbättra mig ännu mer. Men jag tränar för att jag tycker att det är kul, inte för att jag måste prestera någonting. Att min träning har gett resultat har kommit som en belöning.

Felicia är på gymmet fem dagar i veckan och hennes PT hjälper henne att se till så att träningen inte går över styr. Han ser till att Felicia äter ordentligt och att hon planerar in vilodagar, och dessutom har han gett tydliga instruktioner om att hon inte får träna några extrapass utan hans vetskap.

Därmed inte sagt att Felicia inte har mål med sin träning. Hon har så länge hon kan minnas velat bli polis och den drömmen finns kvar. Förra våren sökte hon också till Gladiatorerna på TV4, men en magmuskelsträckning på uttagningarna hindrade henne från att ta sig till programmet. Planen är dock att hon ska söka igen.

Det har gått över tre och ett halvt år sedan Felicia fick komma hem från sjukhuset och det var tre år sedan hon stod på en våg.
– Det är asgott! Varför skulle jag göra det? En siffra på vågen är helt ointressant för mig numera.
Felicia berättar att det är stor skillnad på henne nu jämfört med tiden då hon var sjuk. Idag är hon mycker mer spontan, öppen, full av livsglädje och är på mycket bättre humör.
– Jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är nu!

AV: Tomas Serholt