Frida Lund lagar god mat och försöker minska mathetsen på instagram.
Vem är du?
– Jag heter Frida Lund, är 33 år, jobbar på marknadsavdelningen på ett svenskt modeföretag och när jag inte gör det lagar jag mat, smakar viner och surfar. Jag driver instagramkontot @goda.grejer där jag lagar god mat utan massa pekpinnar kring vikt och dieter.
Det finns många bloggar och instakonton med recept, vad är det som gör din annorlunda?
– Hmmm, svår fråga för det finns massor med konton som lagar samma typ av mat som mig, men jag tror att min usp är att jag är så oerhört emot vikthets och dieter. Det finns inte en chans i världen att jag skulle lägga ett dömande i maten jag lägger upp. Är det en sallad så är det en sallad. Är det en späckad ostpasta är det en ostpasta. Det är mat och det är gott.
Du har tagit en tydlig ståndpunkt mot mathets – vad är det?
– Jag tror att det lilla i till exempel en hashtag kan skada förjävla mycket. Exempelvis så ligger det miljontals bilder under hashtagen #cheatday, vilket betyder att man minsann får unna sig något onyttigt ibland och det då innebär att fuska. Fuska från vad? Det är mathets. Jag är så innerligt trött på att vi kvinnor ska behöva förklara oss i allt. Jag skiter i om du äter en kladdkaka på en måndag, bara du mår bra. Nu kanske jag låter hård men vi måste sluta tillsammans att bekräftas i destruktiva matförhållanden. Av mig får du inga likes av vikthets. Låt en kvinna få vara mätt och glad.
Varför är det så vanligt med mathets?
– Allt handlar ju om strukturer när det kommer till kvinnofrågor och jag tror att vi, i alla fall de flesta av oss, växt upp med påtryckningarna och drivet att vara smal. Äta smalmat. Inte äta för mycket. Förklara oss när vi äter godis, listan kan göras lång. Det ligger ju långt bak i tiden och var vi än vänder oss är det en reklamskylt med någon kalorisnål dryck eller måltidsersättning. Det är inte konstigt att det är såhär när världen pushar oss i den riktningen, men tillsammans kan vi plocka ner matångesten i små bitar och kassera den. Vi måste stå enade som i så mycket annat. Mat är livet och så himla gott, att vissa känner att det inte är värda det är så fruktansvärt sorgligt.
Vilka konsekvenser får vår mathets?
– Förödande konsekvenser tror jag, jag blir så ledsen att det ska behöva vara så. Tänk på småkidsen som redan vid tio års ålder sitter och drar i fettet på magen och har ångest över mat. När de då ser en cool, framgångsrik influencer lägga upp en bild på några deppiga grönkålsblad och berätta att hen nu måste äta sallad en vecka för helgen var så galen med bullar och godis så är det självklart att de blir påverkade av det. Jag tycker hela förklaringen är så onödig. Om du nu ska dela det du äter behöver det inte ha en bakgrund av det du har ätit eller inte ätit tidigare. Jag är supertrygg i förhållandet till min mat idag, men så var det inte förut och hade jag sett bilder på de fjuttiga små salladerna med en vikthetsande text till när jag mådde skit över maten hade jag mått sämre. Jag vill ändra på det.
Du har alltså inte alltid haft den inställningen till mat?
– Absolut inte. Jag var ätstörd i högstadiet, svälte mig själv rätt rejält och hade sån otroligt kraftig ångest kring mat. Minns att det började i sexan när en kille sa att han tyckte jag hade tjock rumpa. Jag hade aldrig tittat på mig själv med de ögonen innan. Sen gick det snabbt, jag slutade äta helt enkelt och rasade vi vikt. Det hemska är att ju mer jag gick ner i vikt, desto mer fick jag höra hur fin jag var. Det fick mig att känna att smal är finast. Som tur är gick det aldrig så långt att jag behövde vård, men det vara nära där ett tag. Sen har det tänket hängt med mig fram till för några år sedan när jag och min kille skulle resa tillsammans för första gången och jag hade panik superlänge innan över hur jag skulle göra på stranden och hur jag skulle undkomma att visa mig i bikini i dagsljus. Jag skrev ett kontrakt, på riktigt, med mig själv där jag skrev under på att aldrig mer prata illa om min kropp. Så det jag gjorde var att sluta nedvärdera mig själv genom att förklara varför jag åt vissa grejer, eller säga att jag skulle behöva gå ner ett par kilo och sen slutade jag även bekräfta andra när de ”klagade” på sina kroppar. Jag var bara tyst. Det har tagit många år att blir frisk från kroppsångesten men idag är den helt borta och sista putten till matfriheten var att jag började laga mycket mat själv. Jag smakade, åt mig mätt och insåg att det inte är ett dugg farligt. Jag önskar så att alla kunde få känna så.
