Shahrzad vann kampen mot döden, och genomförde förra året ett triathlon – utan fötter. Det här är berättelsen om kvinnan som definitivt bevisar att ingenting är omöjligt.
1989 landade Shahrzad Kiavash på Arlanda. Hon var fem år och flydde från ett krigshärjat Iran. Men Shahrzad anpassade sig bra, hon studerade så småningom på KTH och fick ett bra jobb. Hennes liv såg ljust ut – hon tränade mycket, levde hälsosamt och umgicks med sina vänner.
Men allt förändrades när hon var på väg hem från ett step-pass på SATS. Hon kände att hon fick ont i magen, på ett annorlunda sätt – som om något kröp inuti. Det blev värre och värre, och hon kunde knappt bära väskan hem utan fick släppa den i marken. Pulsen var uppe i 144, men när hon ringer ambulansen tror de att det är stressrelaterat. De råder henne ändå att inte vara ensam hemma, så hennes bror kommer dit. Något som sannolikt räddade hennes liv.
För när hon senare ligger livlös på golvet, blå i ansiktet utan att kunna få luft inser man att det inte handlar om stress, och den här gången kommer ambulansen. Shahrzad hade drabbats av meningokocksepsis, en blodförgiftning som börjar med bakterien meningokocker, och hennes lungor och andning var på väg att kollapsa. Överlevnadschansen bedömdes till fem till tio procent, och läkarna menar att hon inte hade överlevt om hon hade kommit in en halvtimme senare. Hjärtat slutade slå några sekunder och hon låg nersövd i en respirator under 13 dagar. Shahrzads familj samlades för att göra sig redo för det värsta beskedet.
Mer än 40 operationer
Hennes sjukhusjournal är gedigen med bland annat otaliga blodtransfusioner, tre plasmaferesbehandlingar, en helikopterfärd, sju månaders sjukhusvistelse och mer än 40 operationer. Men trots allt överlevde hon, och som genom ett mirakel återhämtade sig alla hennes organ. Benen hade dock skadats svårt, och två månader efter att hon insjuknade tog man beslutet att amputera det vänstra benet under knät och det högra under fotleden. Sex månader senare hade ärren läkt tillräckligt mycket för att hon skulle kunna börja använda sina vardagsproteser för första gången. Men det var en tuff behandling med mycket smärta och besvikelser som väntade. På grund av medicineringen hade Shahrzad dessutom gått upp 20 kilo och tappat sitt hår, och hon drabbades av en depression.
Vändningen kom en gång när hon satt på sitt rum och funderade på hur hon skulle ta sitt liv. Just då kom hennes bror in och frågade vad hon gjorde, och i ren desperation berättade Shahrzad just det – att hon tänkte begå självmord. Men hans ansiktsuttryck när hon sa de orden fick henne att ändra sig, och välja livet istället för döden.
Kröp mellan cirkelträningsstationerna
Så småningom började Shahrzad träna igen. Hon satt fortfarande i rullstol och led av fruktansvärda smärtor, men tog sig ändå till gymmet och deltog i cirkelträningspass, där hon kröp mellan stationerna, använde rullstolen när hon behövde och gjorde övningar knästående.
Hon började också träna med personliga tränaren Kajsa Andersson. Tillsammans tränade de cirkelträning, styrketräning och spinning och efter ett tag tyckte Kajsa att hon skulle sätta upp ett mål att satsa mot. Hon föreslog att Shahrzad skulle delta i Stockholm Triathlon.
Hur reagerade du då?
– Jag sa till henne att jag inte kan simma och att jag är livrädd för vatten, att jag aldrig har cyklat på riktigt och att jag hatar att springa. Jag frågade om vi inte bara kunde välja en av sporterna, men Kajsa svarade att vi löser det.
Triathlon tre år efter amputationen
Och det gjorde de. Förberedelserna bestod av en lång och gedigen uppbyggnadsfas, med mycket rörlighets- och styrketräning. De la mycket tid på att försöka få höger och vänster sida av kroppen så balanserade som möjligt för att undvika sned- och överbelastning.
– Då jag bär runt på tunga proteser var det mycket viktigt att fokusera på det och att träna upp core, höfter och ben för att tåla den belastningen.
Sedan började den mer grenspecifika träningen, där Shahrzad sakta ökade träningsdosen för att säkerställa att kroppen hängde med.
– Mina tränare gjorde ett fantastiskt jobb med att göra mig startklar. Jag hade aldrig ont i kroppen och skadade mig inte, vilket kunde varit en risk då jag saknar underben.
I augusti 2015 genomförde hon sitt första triathlon utan fötter, tre år efter amputationen.
Hur var det?
– Vi hade tränat så fokuserat och hårt och jag hade fullt förtroende för mig själv, min kropp och mina tränare. Självklart var jag nervös både innan vi startade och under loppet, men samtidigt ville jag njuta av det och försöka ta in alla intryck under tiden. Stockholm bjöd på en alldeles fantastisk solig och härlig dag, och jag hade stöttning längs hela banan av mina vänner, familj och medtävlande. Jag hade lite otur med mitt ena ben som smärtade något ofantligt, men förutom det var det alldeles magiskt och jag kan inte tänka mig en bättre triathlondebut.
Är det något speciellt som du som amputerad måste tänka på när du genomför triathlon?
– Jag är lite begränsad i bytena, och de tog lite längre tid än vad vi hade räknat med. Jag simmar utan mina proteser och fick ta på mig dem innan cyklingen. Sedan var jag också tvungen att byta till mina löpproteser innan löpningen, så jag måste bli snabbare på det.
Vilken del av triathlon är du bäst på?
– I och med att mitt högerben hade nerver som kom i kläm blev löpningen lidande och jag hade väldigt få kvalitativa löppass. Jag lyckades aldrig springa mer än sju kilometer. I cyklingen och simningen är jag bra men har självklart mycket att hämta, och det finns stort utrymme för utveckling.
Kommer igång efter re-amputation
Shahrzad vill fortsätta träna mot triathlon, och vill bli snabbare på bytena och få mer tävlingsvana. Hon har dock varit sängliggande några månader på grund av en re-amputation av hennes högerben, men nu har hon kommit igång med löpningen igen.
– Jag håller tummarna för att det ska ske så smärtfritt som det bara går, säger hon.
Hennes träning består för tillfället av en blandning av grenspecifik träning, styrketräning och rörlighetsträning.
– Jag simmar tre gånger i veckan och följer ett cykelupplägg som Aktivitus har tagit fram åt mig. Det varierar från vecka till vecka men det är alltid minst tre cykelpass. Löpningen har jag ännu inte fått kontroll på men när den kommer igång kommer jag satsa mest på den, då det är den grenen jag är sämst på.
Är träningen alltid kul eller något du måste tvinga dig till ibland?
– Nej, det är verkligen inte roligt alla gånger! Men jag har det stora privilegiet att ha mina tränare som coachar mig vid många träningstillfällen. Det är en boost och enormt peppande de gånger det känns jobbigt att träna. Ibland måste jag verkligen jobba med mig själv mentalt för att komma iväg men väl på plats brukar det inte vara några problem att göra ett bra pass. Jag har också lärt mig att lyssna på min kropp, ibland går det verkligen inte och då är det bättre att vila.
Vad gör du för att hitta motivation till träningen?
– Musiken är väldigt viktig för mig, ofta räcker det att lyssna på peppmusik och så är jag igång. Jag vet också med mig att det blir lättare så fort jag är på gymmet, i simhallen eller sätter mig på cykeln, så man måste bara komma över den barriären.
TEXT: Sara Dahlström
FOTO: Linda Himsel, himsel.se Makeup och styling: Sara Sethsson Kläder: Craft
TACK TILL ONYX GYM KNALLEPORTEN
