Simmerskan som blev triatlet, egen företagare och inspiratör

Mellan åren 2000 och 2002 tog simmerskan Emma Igelström inte mindre än 22 medaljer i stora, internationella mästerskap och blev Emma med hela svenska folket. Men månadens fitnessprofil är så mycket mer än summan av sina medaljer. Tretton år efter karriärens topp möter vi en Emma med balans i livet.

Emma och sambon Henric är precis nyinflyttade i villan på Särö utanför Göteborg. Flyttlasset gick från Kungsportsavenyn i centrum till ett hus vid havet. Här har dottern Olivia närmare till skolan, aktiviteter och vänner.

– För egen del är det ju helt andra träningsmöjligheter och ett helt annat lugn här ute, säger Emma.

– Jag har kommit dit i livet där jag värdesätter att ha det lugnt omkring mig när jag kommer hem. Jag har inget behov av att ha staden runt hörnet utan gillar stillheten när jag är hemma. Dessutom är det så sjukt vackert här. Jag som är uppvuxen nära havet känner det lite som att komma hem igen.

Att Emma behöver sina stunder av stillhet är inte svårt att förstå. Förutom familj, hus och hund är hon en flitigt anlitad föreläsare, driver två friskvårdsföretag och gör just nu en storsatsning för att kvala till världsmästerskapet i triathlon, Ironman Hawaii, i höst.

– Jag brinner verkligen för att förmedla mina tankar om friskvård. Vi måste se på vår hälsa som ett prehab­arbete, så att vi ständigt slipper släcka bränder. När jag föreläser handlar det ofta om att må och prestera bättre, om mål och motivation och om balansen mellan prestation och välmående. Många verkar tro att vi mår som vi presterar, att man mår som det man gör, men att göra är verkligen inte samma sak som att vara. I mångt och mycket är det ju rent bondförnuft, men det kan vara otroligt svårt att tillämpa på sig själv. Ett bra tips är att tänka på vad som är det värsta som kan hända. Svaret på den frågan blir ganska svagt i förhållande till annat man har att kämpa för i livet. Jag har i hela mitt liv haft listor på saker jag vill uppnå. Det kan ha varit idrottsresultat, simtider, drömlistor och en massa annat. Men jag hade aldrig förr, förrän för ungefär fem år sedan, skrivit någon lista över det som finns i mitt liv som betyder mycket för mig. Det är konkret och något som är lätt att spalta upp. Jag har en sambo, vänner, familj, en bil, ett jobb, ett hus och mer därtill. När jag ska prestera brukar jag då fundera över om en dålig prestation skulle riskera någon av sakerna på listan. Ibland kanske det kan vara något litet som ryker om allt går åt pipan, men sett till det stora hela är det inte så farligt. Det är inte farligt att misslyckas, berättar Emma.

Det är beundransvärt att kunna kombinera en större satsning, såväl i företagandet som idrottsligt, med en så pass avslappnad inställning till prestation. Men den mentala resan har inte varit gratis. Emma har under hela sitt liv kämpat med känslan av att inte räcka till och ­prestera. För henne har balansen varit det efter­strävansvärda och det ­målet uppnås genom medvetet arbete en dag i taget. Genom egna företagen The ­Wellness Academy och Girls Wellness Academy vill Emma tillsammans med goda vännen Marie Spetz sprida sina tankar om välmående, helhetshälsa och friskvård. Pressreleaser företag

– Bakgrunden till mina företagsidéer är att jag tyckt att det saknats flera dimensioner i hälsodebatten. Det är sådant fokus på träning och utseende kopplat till hälsa. Pratas det träning är det för lite känsla och för mycket yta. Alla vill prata om mätbara tider och mål, det är prestationssnack hela tiden. Men hur vi mår på insidan, i både kroppen och knoppen och att hjärtat får vara med, det glömmer vi bort. I The Wellness Academy jobbar vi med organisationers välmående och i Girls Wellness Academy med den fantastiska gemenskapen som kan uppstå tjejer emellan under ett träningspass. Oavsett vad vi sysslat med på våra jobb tidigare under dagen kommer vi till träningen på lika villkor. Vi vill dela med oss av nycklarna till gemenskap och att viljan till ett friskare liv kommer inifrån oss själva.

På startlinjen igen
Det är ju ingen överraskning att en före detta elitidrottskvinna tycker att fysisk aktivitet är ett viktigt inslag i livet. Emma ser många positiva effekter av motion och träning på flera områden i sitt liv och har alltid prioriterat träningen före mycket annat. Men efter att Emma slutat med simningen 2006 har hon skytt simhallar och badhus som pesten och istället tränat det mesta förutom simning.

När hon i somras gick i mål i Kalmar Ironman och inte bara simmade utan dessutom tävlade igen, var det något som hade förändrats hos henne.

– Det var en lång startsträcka att börja tävla igen. Efter min sista simtävling 2006 var jag väldigt mätt på att tävla. Jag kunde inte alls förstå motionsidrott! Hur kunde man som motionär ställa upp i en tävling om man inte hade någon chans att vinna? Det var nog en rädsla att sätta press på mig själv om jag skulle börja tävla igen. Det tror jag är något som drabbar alla elitidrottare. Men när jag sedan blev övertalad att göra En Svensk Klassiker så var jag ju tvungen att börja tävla igen.

Vätternrundan var först ut och Emma tyckte att det var svinkul att få ett mål att träna mot igen.

– Jag var verkligen en riktig nybörjare på cykeln och blev snabbt dedikerad att nå målet. Tävlingsinstinkten slogs på, men det var samtidigt kul hela tiden. Vätternrundan är ju inte ens en tävling, det handlar ju bara om att ta sig runt. När jag sedan skulle simma i Vansbro så var det annorlunda. Där kände jag press eftersom det var min hemmaplan. Men En Svensk Klassiker gjorde så att jag kom igång och började tävla igen och sommaren under Klassikern blev jag uppmanad att ställa upp i Stockholm Triathlon. Jag hade ingen aning om vad det handlade om utan tyckte bara att det var en kul grej att göra med kompisarna. Jag hade inte ens någon koll på hur växlingarna gick till men upptäckte att det var fantastiskt roligt och dessutom gick det himla bra under loppet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att stämningen var underbar, alla de tävlande var så goa. Jag och min simkompis bara gapade. Såhär trevliga hade motståndarna aldrig varit i simning. Det var en riktig folkfest och Stockholm Triathlon fick mig att fastna för triathlon.

Någonstans långt i bakhuvudet har Emma alltid haft en dröm om att göra en Ironman.

– Jag har tyckt att de som klarar av det är så coola. Det är en lång arbetstid under en Ironmantävling, det krävs så sjukt mycket pannben.

Egentligen var tanken att 2016 skulle bli det första året Emma gjorde en Ironman. Sedan någon gång under förra året så fick hon höra av träningskompisar att hon skulle klara av det om hon bara lyckades hålla sig hel.

– Fyra månader före start bestämde jag mig för att ställa upp i Kalmar Ironman och visst gick det vägen.

Emma hade med sin träningsbakgrund och ett par månaders enveten träning mot ett bestämt mål inte bara klarat av att gå i mål på en Ironman inom maxtiden. Det visade sig också att hon inte var alltför långt ifrån att kvala till Ironman-VM på Hawaii.

Redan dagen efter loppet, på prisceremonin där kval­platserna delas ut, bestämde sig Emma för att under 2016 göra ett försök att ta sig till VM i motionsklassen. Sambon Henric och brorsan Mikael som satt bredvid Emma sa direkt att de ville följa med som supportteam. Trots en sliten och Ironmantrött kropp startade Emma ganska omgående om satsningen mot ett nytt Ironman, denna gång på Hawaii.

– Tack vare att jag så snabbt bestämde mig för att försöka kvala året därpå så fick jag inte någon Ironmanblues som jag hade blivit varnad för att man kunde få när målet var avklarat. Jag var redo att satsa för fullt igen. Det var däremot inte min kropp! Under de första träningspassen efter loppet protesterade den och jag fick ta det väldigt lugnt, men det viktigaste jag tar med mig från den tiden är känslan av att huvudet ville vara med. Jag kände mig supermotiverad.

Resan mot Kona
Emma säger sig ha mycket att ta av när det gäller erfarenheter från sin tidigare karriär.

– Det kommer att hjälpa mig mycket under resan mot VM. Jag tar ju med mig kunskapen om en annan elitidrott in i triathlonträningen. Jag känner min kropp väldigt väl fysiskt. Jag vet hur min puls ligger, hur jag kan pressa kroppen, hur jag reagerar på mjölksyra och jag är inte rädd för att bli trött. Men jag har även lärt känna mig själv psykiskt och kommit underfund med mer och mer på senare tid. Ju längre tiden har gått sedan karriären desto mer inser jag att jag är som en maskin när det gäller träning. Jag blir inte nervös eller får ångest inför ett hårt och jobbigt pass utan blir mest peppad. Det är också så skönt att känna att jag inte har något mer att bevisa. Jag har annat i mitt liv som betyder så mycket mer. Jag tycker verkligen det är roligt hela tiden. Kanske inte alla träningspass såklart, det gör nog ingen, men jag tänker ofta på hur det varit om jag haft den här distansen till idrottandet när jag simmade.

Emma menar att hon tidigare inte hade något att sätta i
relation till idrotten.

– Skillnaden idag är att jag kan köra ett svinhårt pass och att det kan gå jättedåligt, men så fort jag går ifrån passet så har jag en annan roll i mitt liv som behöver uppmärksamhet och jag gräver inte ner mig i hur det gick. Jag får konstatera att det inte gick bra och gå vidare. Därför har jag mer energi när jag tränar, för jag tröttar inte ut mig mentalt mellan träningspassen på samma sätt. Jag får istället energi från olika områden i mitt liv och saker och ting sätts i perspektiv. Det är ju till exempel väldigt sällan som allt i livet går dåligt samtidigt. Om jag stöter på patrull med träningen kan jag glädjas åt hur det går på jobbet och vice versa.

När Emma på sista löpvarvet under Kalmar Ironman hörde någon ropa att hon inte var långt ifrån kvalgränsen till VM visste hon att hon skulle klara av att gå i mål. Då framstod plötsligt en kvalsatsning som fullt möjlig. Att ­istället för fyra månaders förberedelser helhjärtat kunna gå in för att nå målet under ett helt års tid gör stor skillnad.

– Det blir ju också något av ett socialt experiment att göra en sådan satsning. Det tar mycket tid, energi och fokus och jag vill göra det med glädje. Sedan är det också spännande att se vad kroppen kan vid 35 års ålder. Jag var ju som bäst i bassängen när jag var 22 år. Det är några år sedan, menar Emma.

För att kvala till VM är det inte tidsgränser som ska slås utan istället finns det ett visst antal platser för varje åldersgrupp. I Emmas fall tävlar hon mot andra tjejer i åldrarna 35–39 år. Det är alltså mycket som ska stämma på tävlingsdagen eftersom det är placeringen som räknas och det gäller att ha ett visst mått tur på sin sida också.

För att förbereda sig på bästa sätt har Emma valt att under hösten förlägga ett antal träningsveckor på träningshotellet Playitas på Fuerteventura. Där får hon fokusera på träning och återhämtning till 100 %.

– Att åka iväg och träna på Playitas har varit underbart. Där har jag nytta av min bakgrund inom simningen, jag vet hur jag ska slå av livet hemma och klarar av lägerlunken bra. Första gången jag var nere kom min familj ner efter en vecka. Den andra gången var jag nere själv i två veckor och det var för lång tid att vara ifrån familjen. Den största behållningen är att få träna med riktiga proffs som är bättre än mig, det utvecklar mig jättemycket. Den stora fördelen med att åka till värmen och träna är att man får ihop många cykelmil på torra vägar och får bra träning på simning i öppet vatten. Sen är tiden för återhämtning otroligt viktig. Jag styr alltid min träningsmängd baserat på hur mycket tid jag har för återhämtning.

Nu väntar ett par månader innan Ironman Lanzarote i maj och sedan kvalförsöket i Kalmar i augusti. Förutom träning i simning, cykling och löpning förbereder Emma sig genom att träna alternativt och kompletterande med tre styrkepass i veckan för att hålla sig skadefri.

– Jag har aldrig tyckt styrketräning varit roligt, inte ens när jag simmade. Jag gillar konditionsidrott så mycket bättre, men är drivkraften att hålla mig skadefri så blir passen av.

Lite träning bara för skojs skull hinns också med, som längdåkning, tennis eller gruppträning.

– Det måste finnas pass bara för känslans skull och för att det är kul, allt behöver inte vara en del av satsningen.

Emma tar hjälp av en tränare som lägger upp programmen och hon besöker också en naprapat en gång i månaden. De har jobbat mycket på att få lika styrka på båda sidorna och Emma är nu mer liksidig än någonsin tidigare.

– I simningen var det inte så noga med att vara jämnstark.
Man väger mindre i vattnet och det tar längre tid innan skadorna kommer, men i cykling och löpning kan det ­verkligen gå fort att bli skadad om man inte är jämnstark. Vi har jobbat med enbensövningar, att aldrig bli starkare än den svagaste sidan och en hel del med stabilitet och balans.

Inte bara träning och jobb
Lugnet hemma på Särö är ett välkommet inslag i Emmas vardag. Utsikten över havet är ständigt närvarande och skänker lugn när hunden Zlatan ska rastas eller företagen emellanåt sköts från köksbordet. Sambon Henric har sitt stora intresse i golfen och nioåriga dottern Olivia i kompisar och sina fritidsaktiviteter. Olivia bor hos Emma varannan vecka och de veckorna blir det annan schemaläggning för Emma.

– När jag har Olivia så tränar eller jobbar jag inte efter klockan tre på eftermiddagen. Då läser vi läxor och går på hennes ­aktiviteter eller gör det som hon tycker är roligt. Då är det vår tid.

Den som följer Emma på sociala medier har inte kunnat undgå att lägga märke till att hon då och då nämner Familjen Annorlunda. Nu är det inte TV-programmet Emma syftar på utan istället den familjekonstellation som många tycker verkar märklig. Olivias pappa bor nämligen också i närheten, tillsammans med sin fru och deras gemensamma barn. Även om Olivia bor varannan vecka hos sin mamma och pappa träffas de båda familjerna, Emmas sambo inkluderad, ofta. De är vänner och gillar att umgås. De firar nyår tillsammans och semestrar utomlands allihop.

– När vi åkte till Rhodos hela gänget var det många som tyckte att vi gjorde något snällt för Olivia och det är klart att hon gillar att vi är tillsammans allihop, men det är inte bara för hennes skull vi gör det. Vi gillar att umgås och semestra ihop, vi pressar oss inte för hennes skull. Nu bor vi ju också närmare varandra vilket gör det ännu lättare att umgås alla tillsammans.

Emma är en flitig användare av sociala medier och gör ofta inlägg på Facebook och Instagram. I sin blogg delar hon med sig av såväl vardagsliv som träningstips och en inblick i satsningen mot VM.

– Jag gillar sociala medier. Bloggen tycker jag är lite svårare att jobba med, för jag får mer prestationsångest där. Jag vill inte bara skriva vad jag gör och har på mig utan vill ge något till läsarna, ett djupare syfte. Där måste jag nog släppa lite på spärrarna hos mig själv för att bloggen ska flyta bättre. Hela grejen med en blogg kanske är att det inte alltid behöver vara så mycket tanke bakom? Annars gillar jag sociala medier för att samla inspiration och för att kunna dela med mig.

Som simmare var Emma i början av 2000-talet en stor inspiration för unga tjejer och killar med idrottsliga ambitioner.
I dag ser vi startskottet för entreprenören och folkhälsoprofilen Emma. Vilka vändor livet tar är en omöjlighet att gissa, men för att använda Emmas egna ord så gör det ingen skillnad för vad vi är värda. Vi är inte vad vi presterar. Och vad är egentligen det värsta som kan hända?

 

Emma Igelström
Ålder: 35 år.
Bor: Särö, Göteborg.
Familj: Sambon Henric, dottern Olivia och bonusfamiljen Annorlunda.
Yrke: Driver friskvårdsföretaget The Wellness Academy, hälsopeppen Girls Wellness Academy, bloggar på Healthy Living och föreläser.
Aktuell med: Som entreprenör och föreläsare och med sin satsning mot Ironman Kona på Hawaii.

 

Text: Lisa Långström FOTO: Mikael Jönsson