Helena Olmås tar utmaningar till en ny nivå. Som semester för sex år sedan gav hon sig ut för att vandra pilgrimsleden El Camino de Santiago. Ett annat år bestämde hon sig för att springa vasaloppssträckan och kort därefter bestiga Kilimanjaro. Förra året mötte hon sin största utmaning då hon ställde siktet på att vandra 300 mil tvärs över Nya Zeeland, samtidigt som hon stöttade cancerforskningen och samlade in 170 000 kronor.
Helena Olmås arbetar som personlig tränare i Stockholm om dagarna, och på semestrarna utmanar hon sig långt bortom det hon gör i vanliga fall. Hennes vandringshistoria började 2010 då hon gick pilgrimsleden El Camino de Santiago som går genom Spanien. Efter att ha gått 80 mil var hon ganska utled på det och lovade sig själv att aldrig göra om det, men när hon kom hem läste hon en notis i ett resemagasin om Te Araroa – den 300 mil långa vandringsleden som höll på att färdigställas och skulle gå genom hela Nya Zeeland – och ångrade sig. Så kom en guidebok över leden att hamna i ett fack hemma i bokhyllan och när vardagen blev allt för tråkig bläddrade hon sig bort. Samma år gick Helenas mormor bort, en person som stått henne nära och betytt mycket, och lämnade sina avtryck. Tre år senare fick hennes moster bröstcancer, och insikten om att livet tar slut gjorde sig påmind.
– Året efter min moster fick bröstcancer var jag och min mamma nära en bilolycka där en mötande bil tappade vägfästet och gled över till vår bana, rakt ut i skogen. Hade vi åkt hemifrån tre sekunder tidigare hade vi dött, återigen kom den där påminnelsen om att livet är kort. Det här var på söndagen, på måndagen bokade jag resan till Kilimanjaro och några månader senare stod jag där på toppen och kände att jag levde. Det är så jobbigt att man inte tror att man ska klara det, att man ska gå sönder. Ändå lyckades jag hitta kraft att fortsätta. Den känslan är så stark och minnet av att stå där på toppen, och av vandringen i Spanien, gör att jag kan plocka fram den där känslan igen.
”Jag har skrattat och träffat så många härliga människor, som gjort sådana avtryck”
2010 vandrande Helena El Camino de Santiago, 2013 sprang hon Vasaloppssträckan och 2014 besteg hon Kilimanjaro. När hon tog sina första steg på pilgrimsleden var det tänkt som en semester, men det blev snabbt till en utmaning att se hur snabbt hon kunde ta sig de 80 milen. Det visade sig att hon gick dem på 20 dagar, en sträcka som vanligtvis tar tre månader att gå. Efter Kilimanjaro hade hon fått mersmak och när hon sökte på taggen #teararoa var den första bilden hon fick upp på Helena Bay, ett solklart tecken på att det var dags att ge sig ut på nästa äventyr.
– Den första vandringen var en fysisk utmaning men jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig på Nya Zeeland. Jag förstod att det skulle bli rejält tufft men ville bevisa för mig själv att det gick att övervinna de mentala spärrarna, övervinna mig själv. I Spanien fanns härbärgen med varma sängar och mat, den här gången var jag tvungen att bära med mig mitt boende och mat. Att det var så vansinnigt jobbigt att det inte går att förklara var jag inte beredd på. Jag kan med ord berätta hur det känns att ha mjölksyra i hela kroppen efter att ha gått uppför i timmar samtidigt som det är lera och du inte kommer någonstans för att du halkar bakåt för varje steg du tar. Det
är en sak, men att veta att du då på kvällen ska sätta upp ett tält utan att få duscha eller tvätta dina kläder, att det inte finns någon toalett eller varmvatten, och att du imorgon ska göra samma sak igen – den mentala pressen går inte att förklara. Det krävs mental styrka att övervinna fysisk smärta, vilket går så länge du inte har en annan psykisk press utöver det.
Utöver själva vandringen och viljan att utmana sig själv hade Helena något annat som drev henne, insamlingen till Cancerfonden som hon startade. Anledningen till valet av ändamål var hennes moster.
– Alla känner någon som har cancer och jag var så tacksam för den vård min moster fick när hon var sjuk, så jag ville göra något. Även om jag bara skulle ha samlat in 10 000 kronor, är det 10 000 mer än om jag inte gjort det alls. Jag satte ett mål på 150 000 kronor, 50 kronor per kilometer och jag hade 65 000 innan jag ens lämnat Sverige (när den här artikeln går till tryck är insamlingen uppe i nästan 170 000 kronor, reds. anm.). Tanken på insamlingen drev mig när jag satt med lera till knäna och grät av trötthet – om jag bara gjorde det här kunde jag faktiskt hjälpa till att rädda livet på folk. Jag var tillräckligt stark och frisk för att vara där, frivilligt, och tänkte på dem som ligger hemma och är så sjuka att de inte ens kan gå ut. Det gav mig en sådan styrka att vilja lyckas med min insamling.
Under resans gång uppdaterade Helena vänner och familj med bilder och filmer på Facebook, något som också hjälpte henne att komma ur dalarna. Till en början tyckte hon att det var skönt att få en paus från internet, men mot slutet längtade hon efter det för att kunna läsa alla kommentarer. För en utomstående låter det kanske inte som att resan var så kul, men enligt Helena gav det mer än några skratt:
– Jag har skrattat och träffat så många härliga människor, som gjort sådana avtryck. Det var inte kul som man har hemma, men jag fick en tillfredsställelse varje dag där nere som jag inte ens kommer i närheten av här. Det har fått mig att må så mycket bättre än om jag bara hade haft kul varje dag. Jag måste ner i skiten för att må riktigt bra. Jag behöver mina dalar för att få mina toppar, när det går på slentrian tröttnar jag.
Fem månader hemifrån gav stor hemlängtan, och fyra månaders vandring var såklart också påfrestande för kroppen. Men att nå den där känslan som hon hade haft förut var lön för mödan. Efter 250 mil började det smärta i höften och en vandrare visade sig vara kiropraktor och konstaterade att det var på grund av en låsning i ryggen. Det var ingen större fara för kroppen att fortsätta, det skulle bara göra väldigt ont.
– Så mycket som jag lidit de här månaderna har jag inte gjort sammanlagt i hela mitt liv. Jag kan fortfarande känna hur smärtan hugger till i höfterna vissa stunder, eller i fötter och axlar av ren utmattning. Just när det blev så intensivt i höften kände jag för första gången rädsla över att behöva bryta. Hjärnan ville fortsätta men kroppen kunde inte. Risken att få långvariga skador hade varit det enda som hade kunnat få mig att bryta – det hade inte varit värt att må dåligt och vara trasig för resten av livet.
Tack och lov kunde Helena fortsätta, och några dagar efter att hon hade klarat hela sträckan hade det infunnit sig ett lugn som hon aldrig känt tidigare i sitt liv.
– Känslan av att ingenting är en utmaning, att jag kan lösa vad som helst. Som att jag fått en extra rustning, inte som skärmar av mig från världen, men som gör att jag kan möta allt.
Text: Veronica Jäderlund Foto: privat
