“Smalast när hen dör vinner”

”Jag är fake. En simpel wannabe. En sådan där som vill bli ätstörd och bara låtsas vara smal. Om jag vore smal skulle jag aldrig tänka så här. Jag känner mig sjukt frustrerad. Alla verkar se hur mager jag vill vara. Idioter. Jag ser hur fet jag verkligen är.”

Så skrev Anton Hörnfeldt i sin dagbok 2006, och under mer än sex års tid ekade dessa tankar i hans huvud. 21-årige Anton är idag bosatt i New York, där han jobbar heltid som modedesigner och driver sitt företag A. Hörnfeldt Creations. Dessutom studerar han vid prestigefyllda Fashion Institute of Technology, där även branschstorheter som Calvin Klein och Michael Kors studerat.

I sin nya bok berättar han om hur han blev mobbad under sin uppväxt, utvecklade ätstörningar som höll på att ta hans liv, men om hur drömmen om att bli en framgångsrik modedesigner aldrig lämnade honom – inte ens när det var som jävligast. Istället berättar han för Hälsa & Fitness att det var tanken på att ta sig från Norrland till New York City som hjälpte honom ur helvetet.

Hur skulle du beskriva din uppväxt?
– Som en konstant längtan. Men inte den typen av längtan man upplever som positiv, utan jag längtade bort. Jag har alltid älskat Sverige, men ändå känt att jag hör hemma någon annanstans. Det var mitt ”temporary home” och längtan härifrån var verkligen olidlig. Utöver det var min uppväxt komplicerad på många sätt, med min sexualitet, mina ätstörningar och mina ambitioner i en småstad som domineras av jantelag och normer.

Tror du att det faktum att du blev mobbad är en av orsakerna till att du blev sjuk?
– Absolut. Som jag berättar i inledningen av min bok så lät jag boken vila i cirka två år från det att jag skrev första utkastet, innan jag faktiskt skrev klart manuset. Anledningen var att jag behövde få distans till min sjukdom och lära mig förstå och förlåta. Under den här tiden insåg jag att mobbningen var en av de största anledningarna till att jag blev sjuk. Jag blev jagad och kallad ”äcklig” varje dag, och det gör något med en ung, osäker pojke. Jag behövde hitta en förklaring till varför människor kallade mig för de där hemska sakerna. Min sexualitet kunde, som jag såg det, inte vara en legitim anledning, så därför projicerade jag hatet på min kropp. Ätstörningar blev också ett sätt att fly den jobbiga vardagen, jag fick ett slags frirum från hatet när jag intensivt fokuserade på att svälta mig själv.

Jag förstår att det måste vara både svårt och jobbigt, men kan du beskriva dina tankar när du var som sjukast?
– Åh, det är en svår fråga eftersom det är så svårt att definiera när jag var som sjukast. Var det när jag vägde som minst och var nära att dö, eller var det när jag mådde som sämst? För det är faktiskt inte vid samma tidpunkt.

När dina tankar var som mörkast?
– De mörkaste tankarna jag hade var nog när jag kände att jag ville dö. Då mådde jag som sämst psykiskt. Jag orkade inte längre, utan kunde bara tänka på hur tjock och äcklig jag var, att jag aldrig skulle bli frisk hur hårt jag än kämpade, och att det därför var lika bra att avsluta alltihop. Så gick tankarna när jag mådde som sämst.

Vad hjälpte dig att ta dig ur anorexin?
– Två saker. Dels att jag kom i kontakt med någon som själv haft ätstörningar. Han fick mig att inse att jag faktiskt var sjuk. Jag skulle aldrig ha lyssnat på någon som inte själv varit där, men eftersom han hade haft anorexi så litade jag på honom när han sa till mig att min syn på mat och vad jag vägde samt min egen självbild var väldigt snedvriden. Den andra saken var att jag hittade motivation i saker som kändes viktigare för mig än att svälta mig själv: drömmarna om modekarriären, flytten hem till New York och det faktum att jag ville inspirera andra.

Har du alltid haft en dröm om att bli designer?
– Inte direkt, men indirekt! Jag tror min första dröm var att öppna hotell. Jag drömde om gästernas badrockar, inredningen och personalens kläder. Sen ville jag bli advokat efter att ha följt TV-serien Ally McBeal slaviskt! Efter det skulle jag bli skådespelare, eftersom skådisar har tillgång till vilket mode som helst! När jag skulle söka gymnasium sökte jag frisör på tre orter. Jag kom in på alla tre, men insåg då att det inte var detta jag ville, utan att allt jag drömt om hela tiden hade varit kopplat till mode och design. Jag sökte därför till Hantverksprogrammet: Mode & Design i Örnsköldsvik istället, vilket förändrade mitt liv. Resten är historia.

Vad vill du säga till alla dem som blir mobbade på grund av sitt utseende eller sin sexualitet?
– Att det blir bättre! En klen tröst, jag vet, men håll ut. Gör vad du kan för att komma bort från det och DRÖM. Fly in i drömmarna om din framtid tills du kan ta dig ur helvetet. För du har potentialen att uppnå allt du vill, det är du själv som sätter dina begränsningar. Jag sa så här till mig själv för att få tröst: en dag kommer dina mobbare inte att kunna vända sig om utan att se ditt face, men du kommer förmodligen aldrig se dem igen.

Vilka är dina förebilder?
– Alexander McQueen och Lisa Miskovsky. Jag har faktiskt en tatuering av McQueens logga på skuldran, och Miskovskys autograf på höften! De har genom sin konst och sina personliga historier varit mina största förebilder så länge jag kan minnas, och kommer så förbli.

Vad fick dig att bestämma dig för att skriva en bok?
– Min gymnasielärare Annelie uppmuntrade mig att utveckla en kort text som jag skrivit om ”Djävulen”, som jag benämner min sjukdom. Plötsligt inleddes resan mot en hel bok. Annelie hjälpte mig skriva en synopsis, och vi gick igenom arbetets fortskridning regelbundet. Jag visste att jag kunde inspirera och hjälpa andra, men också att jag själv behövde analysera min egen historia på djupet, om jag ville förstå varför jag blev sjuk och vara säker på att inte falla tillbaka. Boken tillät mig att göra båda dessa saker på samma gång.

På vilken punkt skulle samhället kunna förändras till det bättre tror du när det gäller just normer och ideal?
– Jag tror det viktigaste är just att främja individualism och att lära människor bli mer kritiska mot mediebudskap och samhällsnormer. Att vara källkritisk är jätteviktigt, men också att stärka varje enskild individ i att få vara precis hur udda eller ”normal” den vill, oberoende av hur han eller hon ser ut.

Känner du att du i och med boken samt ditt liv i New York har fått ”revansch”, både gentemot mobbarna och sjukdomen?
– Absolut! Precis som för många andra framgångsrika människor så är min bakgrund ett verktyg som jag använder för att pusha mig själv framåt. Det stärker mig på det sättet att jag vill bevisa att jag faktiskt inte alls är äcklig, utan alldeles fantastisk. Och det är jag uppenbarligen inte ensam om att tycka med tanke på mina framgångar som designer, mitt boksläpp och att jag just nu går en av världens främsta utbildningar inom modedesign! Idag kan mobbarna inte nå mig. Men samtidigt är jag väldigt noga med att min ”revansch” är baserad på min framgång, och att min framgång baseras på kärlek till mänskligheten. Med det menar jag att jag aldrig skulle förkasta eller vara otrevlig mot någon av dem som en gång mobbat mig. Jag skulle heller aldrig tolerera att någon annan vore det i mitt ställe. Min filosofi är att bemöta hat med kärlek eftersom kärlek föder kärlek, och hat föder hat.

Namn: Anton Hörnfeldt
Ålder: 21 år.
Född: I Örnsköldsvik, Västernorrland.
Bor: I New York.
Yrke: Modedesigner, författare och entreprenör samt student på heltid!
Aktuell med: Debutboken Smalast när hen dör vinner (Ariton Förlag).

AV: Emma Samuelsson  Foto: Rebecka Vigren