Vandra i Himalaya

Att trekka i Annapurna ligger högt upp på önskelistan hos äventyrssugna resenärer. Hälsa & Fitness har testat.

När jag vandrade nerför de gräsbevuxna sluttningarna i ett försök att hålla takten med de mest vältränade medlemmarna i vår vandringsgrupp, fixerade jag blicken på fötterna, delvis för att försäkra mig om att inte snubbla i den ojämna terrängen och delvis för att inte förstöra effekten av vad vår översvallande guide hade utlovat: en utsikt som skulle vara överlägsen allt annat. Ett kaxigt löfte med tanke på att vi under de senaste fyra dagarna hade vandrat genom några av de mest hisnande och spektakulära landskap jag någonsin sett.

Vi var på en trekking-resa till mytomspunna Himalaya i norra Nepal och hittills hade varje steg tagit oss närmare vårt mål, bergskedjan Annapurna. Den imponerande samlingen bergstoppar inkluderar Annapurna South (7 219 meter), Machapuchare (6 993 meter) och Hiunchuli (6 441 meter), och lockar till sig vandrare från hela världen i jakt på den häpnadsväckande utsikten.

En fröjd för ögat
När vi rundade nästa böj, belönades vi med en underbar vy över dessa spektakulära berg. Vi krängde av oss ryggsäckarna och i princip bara stod och glodde – det var nästan omöjligt att smälta åsynen av dessa enorma och otroligt vackra berg! Framför oss böljade massivet graciöst med toppen av Machapuchares snötäckta topp som högsta punkt. Runt omkring oss fungerade små kullar som utkikspunkter, och när solen sakta sjönk under trädgränsen klättrade vi upp på dem för att se solen gå ner – det var den sista dagen 2011.

Det var mörkt och bistert kallt när vi återvände till lägret så det var extra tacksamt att i matsalstältets värme mötas av ännu en stadig trerättersmåltid serverad av de alltid lika trevliga sherpaguiderna. Balanserande på klappstolar festade vi på nepalesisk pumpa, ris och kyckling och skålade för det nya året med hett te i tennmuggar och åt tårta som vår alltid lika påhittige kock hade trollat fram.

Trots att vår lilla grupp på sju personer bara känt varandra i knappt en vecka skämtade vi friskt med varandra och med vandringsledaren – en ung nepalesisk kille – som om vi alla hade känt varandra i åratal.

Det var omöjligt att inte känna sig lätt till mods med de andra vandrarna – ett ungt par som var förstagångsvandrare, ett annat par som hade vandrat några gånger förut och en supervältränad vandringsveteran som redan hade fem liknande semestrar i bagaget. Men firandet var över redan klockan tio – vår fem timmar långa vandring upp till 3680 meters höjd hade tagit ut sin rätt och vi var tvungna att vara uppe tidigt för nästa dags utmaning.

Nya planer
På nyårsdagen 2012 vaknade vi upp omgivna av snö. Snön täckte våra tält, hela lägerplatsen och, vilket vi blev informerade om under frukosten, leden till baslägret i Mardi Himal, den 4500-meterspunkt vi hade hoppats nå under dagen. Eftersom förhållandena var långt från idealiska, och eftersom en i gruppen hade drabbats av höjdsjuka och blev tvungen att bäras ner från berget på en provisorisk bår av en av de tre sherpaguiderna, hade vi inget annat val än att överge vår plan om att tillbringa ännu en natt i lägret. Men snarare än att gå direkt tillbaka ner, tog resten av oss på vartenda vädersäkert plagg som fanns att tillgå och begav oss uppåt, i hopp om att nå nästa topp.

Där vi klättrade över de snötäckta klipporna insåg vi snart att rutten upp till toppen skulle bli tuff. Efter 20 minuter, under vilka vi bara hade kommit knappt 100 meter, började jag inse varför vår arrangör World Expeditions rekommenderar vandrare att träna upp till fem gånger i veckan i tre månader innan resan. Vi kämpade på i den isande vinden, och jag fick kämpa för att hålla balansen på det isiga underlaget samtidigt som jag fokuserade på min andning som vid det här laget var väldigt ytlig i den allt tunnare luften.

Efter en hård fyratimmarsvandring, stannade vi i skydd av en överhängande klippa för att få i oss lite välbehövlig energigodisblandning. Vi kunde inte se långt i den fallande snön, men vi var fast beslutna att ta oss till toppen av Kali Danda – på 4 500 meters höjd. Det sista rycket berövade mig på all energi – såväl fysisk som psykisk – men det visade sig vara väl värt all ansträngning.

Precis när jag seriöst började överväga att vända, fick vi syn på de buddhistiska böneflaggor som markerar toppen, och vi pulsade jublande mot dem. Efter att euforiskt ha gratulerat varandra till segern över berget började vi med betydligt lättare steg ta oss ner igen. Väl tillbaka i lägret gjorde vår totala utmattning och ännu mer tung snö att det blev en tidig kväll. Dagen därpå tog vi oss ner en kilometer genom kompakt skog till byn Landruk – där vi kunde njuta av vår första dusch på sex dagar!

Trots att de sista dagarna av vandringen gick utför, var de inte mindre fysiskt krävande. Ju längre ner vi kom, desto varmare blev det, och stora delar av leden gick över besvärliga stenplattor – väldigt annorlunda från den vårskog och lätta vandringsled som vi hade på vägen upp.

Efter åtta utmattande, men samtidigt energigivande vandringsdagar, och nio nätter i ett tält, var vi så tillbaka i bekvämligheten på ett fyrstjärnigt hotell i Katmandu, där vi återhämtade oss i två dagar innan det var dags att många otroliga erfarenheter rikare flyga tillbaka till verkligheten igen.

Ta sig dit
Hälsa & Fitness reporter reste med World Expeditions på deras Annapurna Machapuchare-tur. Även svenska Pathfinder anordnar vandringsresor till Annapurna (pathfindertravels.se), liksom Adventure Lovers (adventurelovers.se) som erbjuder trekking-resor till samma område.